IN ENGLISH

Det här är All of My Brother's Girlfriends.

Jag trodde inte att någon någonsin skulle lyssna på min musik. Det var väl kanske inte min tanke heller. Men nu när jag vet att folk faktiskt lyssnar; hoppas jag på att jag kommer att chansen att släppa skivor för folk att digga och ha trevligt till.

All of My Brother's Girlfriends var namnet som Pontus Tenggren valde att använda när han gjorde musik på egen hand. Han bor i Göteborg, lever ett vanligt liv, arbetar för att kunna betala sina räkningar, spelar in låtar, och vet inte riktig vad som ligger framför honom. Framtiden, naturlitgvis!
- Men vad har då framtiden att erbjuda honom? År 2002 bestämde sig Pontus för att starta ett band igen. Efter ett par misslyckade försök att spela med andra, bestämde han sig för att ett enmansband. En Spansk gitarr och en bandspelare, var allt han behövde för att sätta spela in.
- Jag hade gitarren och bandspelaren, och jag spelade in för att jag visste hur man gjorde. Jag antar att det är samma sak för de flesta band.

Tryck Rec/Play, spela och sjung med

Det hände inte så mycket mellan 2002 och 2003. Pontus spelade in två eller tre låtar som var såpass bra att han kunde visa upp dem för folk, men det gjorde han aldrig. Han fortsatte istället att spela in dessa tre låtar ytterligare ett hundratal gånger och kände sig ganska nöjd med det.
- Jag kände aldrig att jag var tvungen att visa låtarna för någon. Det kändes rätt bra att ha dem för sig själv. Jag trodde inte att någon skulle lägga märke till dem ändå.

Efter att ha spelat in varje låt c:a tvåhundrafemtio gånger, bestämde sig Pontus för att visa låtarna för en vän. Senare bestämdes att sångerna skulle spelas in hemma hos samme vän. Bara för att ha spelat in dem på riktigt och kanske lämna de gamla låtarna och göra plats för nya. Inspelningarna fick namnet 'The View of Parking Lot Sessions', taget efter studion i vilken låtarna spelades in.

I oktober år 2004, mötte Pontus Frida, trumslagerska och sångerska i den Svenska popduon Rough Bunnies. De började höras av mailledes allt oftare. De båda banden gjorde ett par spelningar tillsammans och blev snabbt goda vänner.

- Jag hade tänkt på det väldigt länge, och jag kände att jag behövde en som spelar trummor i bandet. Jag har alltid gillat idéen av med ett band som består av en flicka och en pojke. Och Frida passar mer än perfekt in på hur jag vill att mitt band ska se ut. Men Pontus vågade inte riktigt fråga om Frida ville spela trummor med honom.
- Jag var rädd att hon skulle tacka nej, men det gjorde hon inte! Nu ser bandet ut som ett band som jag skulle kunna tänka mig att se: En tjej bakom trummorna, som står upp, och sjunger; sedan en kille som gör de där andra bitarna. Band som Beat Happening, The Vaselines och The pastels är band som vi lyssnar på för att få inspiration. Och Jonathan Richman är alltid inspiration. Jag vet inte riktigt om vi låter någonting alls som något av de banden, men vadå, det är de grejerna vi lyssnar på!

- Alltså, det känns riktigt bra att få vara en del av det här bandet tillsammans med Pontus. Jag gillar honom och musiken han gör, likaså. Jag känner mig trygg när vi spelar tillsammans. Sedan så är det ju han som drar det tunga lasset, jag har inte så mycket ansvar. Det är ju hans band. Men jag hoppas på att kunna vara en bra bandmedlem och tillföra lite av varje.

När vi frågar henne vad hon hoppas på att tillföra bandet, tar hon en kort paus och funderar lite och säger sedan: "Hm, kanske trummor? även att Pontus använde sig av trummor innan, så kanske jag kan tillföra lite dynamik? Jag kan tänka mig att sjunga också, om han frågar mig."

- Vi gör låtar för folk som vill höra om tigrar, årstider och allt möjligt. De sakerna poppar upp i våra huvuden hela tiden, inte sant? Jag skulle vilja att vi tilltalar både dim mormor och din lillebror. Och för hoppningsvis kan vi lyckas med det...

Pontus: "I september, 2005, flyttade Frida till Stockholm för att studera. Vi tog då det mycket mogna beslutet att det skulle vara bättre om Frida slutade i bandet. Frida kände sig lite trött på hela grejen att ha tre band som bestod av i stort sett samma personer, och att AoMBG ändå var mitt band där jag gör allting. Och vi menade båda två på att det var bättre att släppa Frida från AoMBG än att lägga ner The Flame. Det var ett väldigt tråkigt och vuxet beslut att ta. Mest för att bandet på något sätt alltid har och alltid kommer att vara så långt ifrån en vuxenvärld man kan komma. En mycket klok man sa en gång någonting i stil med att Rock n' roll är en tonårssport som spelas av tonåringar i olika åldrar, det handlar bara om att ha kärleken kvar i hjärtat. Och det är på det viset som jag kommer att bli gammal tillsammans med All of My Brother's Girlfriends. Jag funderade länge på hur jag skulle gå vidare utan någon som spelade trummor. Jag frågade ett antal människor som lät sugna på att testa, men jag visste innerstinne att jag har en bild om hur jag vill att bandet ska se ut. Så bandet är idag jag och alla mina vänner. Jag vill kunna göra musik utan att behöva tänka på vad bandet kan göra. Jag har en massa vänner som kan göra häftiga saker med instrument. Det enda jag inte vill är att bandet ska ha några gränser"